Har män generellt sett högre tilltro till sin förmåga än kvinnor?

I helgen bilade jag och min pojkvän fram och tillbaka till Skåne. Under bilresan gjorde vi en upptäckt. Vi la märke till att i bilarna med två passagerare där en var man och en kvinna var det oftast mannen som körde och kvinnan som satt i passagerarsätet. (Precis som i vår bil.)

Vi bestämde oss för att göra en liten undersökning. Under en begränsad tid noterade vi vem som körde (man eller kvinna) i varje bil där både en man och kvinna fanns med i bilen. Resultatet blev 3 bilar där en kvinna körde medan en man satt i passagerarsätet och upp emot 40 bilar där en man körde medan en kvinna satt i passagerarsätet. Av bilarna som hade husvagn var det uteslutande män som körde.

Varför?6a0133ec87bd6d970b013488f8bc1a970c Anledningen till varför jag själv inte kör är för att jag inte har något körkort. Jag planerar att ta det nu och har gått grundkursen som man ska gå med sina handledare. Körskoleläraren som höll kursen visade statistik på körkortsinnehav och olycksfall kopplat till kön. Han visade att det är ungefär lika många män som kvinnor som har körkort men att män står för många fler av trafikolyckorna. En forskare hade undersökt detta och det visade sig att männen hade högre tilltro till sin förmåga att köra bil än kvinnorna. Männen såg sig som bättre bilförare än vad de egentligen var och kvinnorna såg sig som sämre bilförare än vad de egentligen var. Att männen överskattade sin förmåga var en bidragande del i olyckorna.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär?

filmKan det ha med själva bilen att göra? Att männen som idag kör bil kanske lekte med bilar under sin uppväxt, mer än vad kvinnorna gjorde? Att bilmagasin ses som ”killtidningar” och bilfilmer ses som ”killfilmer”?full

Det har säkert en betydelse. Men hur är det med mäns respektive kvinnors tilltro till sin förmåga över lag? Jag började tänka på hur det ser ut med elevernas tilltro till sina förmågor i skolan. Och det slog mig vilken stor skillnad det är.

Jag har haft många elever som varit starka i t.ex. matematik, både flickor och pojkar. Oftast har pojkarna uttryckt att de vill ha mer utmaning ”Jag kan redan det här, det här är för lätt för mig, jag vill ha något svårare” medan flickorna oftast sitter tysta och räknar uppgiften jag har gett dem. Flera av dem uttrycker att de är osäkra och att de inte vill ha någon utmaning (om jag frågar).

Med andra ord är det precis på samma sätt i skolan som med bilkörning. Hur kommer det här sig egentligen? Beror det på att pojkar har en medfödd stark tilltro till sin egen förmåga och att flickor föds med svag tilltro till sig själva? Eller beror det på stereotypa könsroller? Att barnprogram, reklam, kläder, leksaker berättar för oss att en pojke är aktiv, stark, driven, sportig och klarar av vad som helst medan en flicka är söt, duktig, blyg, omhändertagande och svag?

Intelligent-Toy-Child-Toy-Boy-Toy-Tool-Toy-Set-H0535101- Intelligent-Toy-Girl-Toy-Children-Toys-Clearing-Toy-Set-H0535100-

Det tror jag.

Vad kan vi ta med oss från det här då? Att vi ska dämpa pojkarna och peppa flickorna? Nej. För det jag har skrivit gäller inte ALLA pojkar och ALLA flickor, just eftersom det inte är medfött och genetiskt. Vi måste däremot kunna se förbi könet pojke/flicka och se vad just det här BARNET behöver.

Samtidigt kan vi inte bortse från vad könsnormerna i samhället gör med oss. Jag kan t.ex. inte som lärare ge barnen (flest pojkar) som säger att det här är ”för lätt” svårare uppgifter och låta dem som sitter tysta, men visar precis samma kunskapsnivå, (flest flickor) jobba på en lägre kunskapsnivå. Gör jag så skapar jag klyftor i klassrummet där, precis som i samhället, egenskaper som ses som stereotypt ”manliga” anses lite bättre och tar en lite längre.

Alltså; generellt sett har pojkar högre tilltro till sin förmåga än flickor. Det är viktigt att vi inte stärker och befäster den normen genom exempelvis vårt förhållningssätt. Det är också viktigt att vi ser vilka BARN som behöver bli stärkta i tilltron till sin förmåga, inte vilket kön.

download

Sandra

(Bilder hämtat via google, sökning på ”boys toys” och ”girls toys” samt ”bilfilm”)

Vad är egentligen genus?

Många gånger har jag fått frågan; ”Men vad är egentligen genus?”

Om man slår upp ”genus” i Svenska akademins ordlista så står det ”socialt kön”. Med socialt kön menas att könet är en kulturell och social konstruktion.

Biologiskt kön handlar alltså om de kroppsliga skillnaderna mellan en man och en kvinna. Socialt kön handlar istället om vad vi har för förväntningar på, eller normer för, hur en man eller kvinna bör bete sig. Vad de bör ha för intressen, hur de bör klä sig och hur de bör föra sig. Dessa förväntningar förändras över tid och rum. I Sverige är normen för hur en kvinna bör vara inte densamma som normen är i Indien. Normen för hur en kvinna ska vara är heller inte densamma i Sverige idag som den var för 100 år sedan.

På det sättet är det sociala könet (genus) alltså en social och kulturell konstruktion. Det är något vi skapar i samhället, inte något vi föds som.

Idag är normen exempelvis att rosa är en flickfärg och blått är en pojkfärg. Historiskt sett så var rosa en pojkfärg. Det är alltså inget som är biologiskt, som vi har med oss från att vi föds. Det är något som vi har skapat i samhället.

Genusmedvetenhet innebär alltså medvetenhet om att pojk/flickkläder, pojk/flickfärger, pojk/flickintressen är en social konstruktion, något vi skapat och som inte har någon egentlig koppling till pojkars/flickors biologiska kön. Det innebär också medvetenhet om hur pojkar och flickors möjligheter på det här sättet blir begränsade.

Eftersom vi vet att färger, intressen och klädstil inte är inbyggt i oss då vi föds – vad finns det då för syfte med att följa de könsnormer som finns för exempelvis pojkar? Ska pojkarna enbart ges tillgång till det som anses ”manligt” just i det här landet, i just den här tiden? Eller vill vi att pojkar ska ha tillgång till de färger, kläder och intressen de själva vill?

I ett genusperspektiv ska alla barn få möjlighet att välja själva, utifrån lust och intresse. Snarare än att samhället tvingar in dem i en stereotyp mall där de får tillgång till ungefär hälften av allt världen har att erbjuda.

Genus är inte att sudda ut det biologiska könet pojke/flicka. Genus är att att inte klumpa ihop alla pojkar i ett fack och alla flickor i ett annat. Genus är att alla barn ska få välja fack själva, oavsett om de är pojkar eller flickor. Genus är att se till individen, till personen, snarare än till könet. Och är det inte så vi vill bli sedda? Som individer.

Det är genus.

 

indien scotland svensk rosa

(Herrmode, exempel på social konstruktion)