Har män generellt sett högre tilltro till sin förmåga än kvinnor?

I helgen bilade jag och min pojkvän fram och tillbaka till Skåne. Under bilresan gjorde vi en upptäckt. Vi la märke till att i bilarna med två passagerare där en var man och en kvinna var det oftast mannen som körde och kvinnan som satt i passagerarsätet. (Precis som i vår bil.)

Vi bestämde oss för att göra en liten undersökning. Under en begränsad tid noterade vi vem som körde (man eller kvinna) i varje bil där både en man och kvinna fanns med i bilen. Resultatet blev 3 bilar där en kvinna körde medan en man satt i passagerarsätet och upp emot 40 bilar där en man körde medan en kvinna satt i passagerarsätet. Av bilarna som hade husvagn var det uteslutande män som körde.

Varför?6a0133ec87bd6d970b013488f8bc1a970c Anledningen till varför jag själv inte kör är för att jag inte har något körkort. Jag planerar att ta det nu och har gått grundkursen som man ska gå med sina handledare. Körskoleläraren som höll kursen visade statistik på körkortsinnehav och olycksfall kopplat till kön. Han visade att det är ungefär lika många män som kvinnor som har körkort men att män står för många fler av trafikolyckorna. En forskare hade undersökt detta och det visade sig att männen hade högre tilltro till sin förmåga att köra bil än kvinnorna. Männen såg sig som bättre bilförare än vad de egentligen var och kvinnorna såg sig som sämre bilförare än vad de egentligen var. Att männen överskattade sin förmåga var en bidragande del i olyckorna.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär?

filmKan det ha med själva bilen att göra? Att männen som idag kör bil kanske lekte med bilar under sin uppväxt, mer än vad kvinnorna gjorde? Att bilmagasin ses som ”killtidningar” och bilfilmer ses som ”killfilmer”?full

Det har säkert en betydelse. Men hur är det med mäns respektive kvinnors tilltro till sin förmåga över lag? Jag började tänka på hur det ser ut med elevernas tilltro till sina förmågor i skolan. Och det slog mig vilken stor skillnad det är.

Jag har haft många elever som varit starka i t.ex. matematik, både flickor och pojkar. Oftast har pojkarna uttryckt att de vill ha mer utmaning ”Jag kan redan det här, det här är för lätt för mig, jag vill ha något svårare” medan flickorna oftast sitter tysta och räknar uppgiften jag har gett dem. Flera av dem uttrycker att de är osäkra och att de inte vill ha någon utmaning (om jag frågar).

Med andra ord är det precis på samma sätt i skolan som med bilkörning. Hur kommer det här sig egentligen? Beror det på att pojkar har en medfödd stark tilltro till sin egen förmåga och att flickor föds med svag tilltro till sig själva? Eller beror det på stereotypa könsroller? Att barnprogram, reklam, kläder, leksaker berättar för oss att en pojke är aktiv, stark, driven, sportig och klarar av vad som helst medan en flicka är söt, duktig, blyg, omhändertagande och svag?

Intelligent-Toy-Child-Toy-Boy-Toy-Tool-Toy-Set-H0535101- Intelligent-Toy-Girl-Toy-Children-Toys-Clearing-Toy-Set-H0535100-

Det tror jag.

Vad kan vi ta med oss från det här då? Att vi ska dämpa pojkarna och peppa flickorna? Nej. För det jag har skrivit gäller inte ALLA pojkar och ALLA flickor, just eftersom det inte är medfött och genetiskt. Vi måste däremot kunna se förbi könet pojke/flicka och se vad just det här BARNET behöver.

Samtidigt kan vi inte bortse från vad könsnormerna i samhället gör med oss. Jag kan t.ex. inte som lärare ge barnen (flest pojkar) som säger att det här är ”för lätt” svårare uppgifter och låta dem som sitter tysta, men visar precis samma kunskapsnivå, (flest flickor) jobba på en lägre kunskapsnivå. Gör jag så skapar jag klyftor i klassrummet där, precis som i samhället, egenskaper som ses som stereotypt ”manliga” anses lite bättre och tar en lite längre.

Alltså; generellt sett har pojkar högre tilltro till sin förmåga än flickor. Det är viktigt att vi inte stärker och befäster den normen genom exempelvis vårt förhållningssätt. Det är också viktigt att vi ser vilka BARN som behöver bli stärkta i tilltron till sin förmåga, inte vilket kön.

download

Sandra

(Bilder hämtat via google, sökning på ”boys toys” och ”girls toys” samt ”bilfilm”)

”If you fight love, you’re always a loser”

Så sjunger Ola Salo i The Arks låt ”Father of a son”. Och det är verkligen så sant. Tänk vad mycket vi skulle vinna på om vi uppmuntrade all kärlek som finns i världen. ”Father of a son” handlar om homosexuella pars rätt att vara föräldrar. Jag älskar den och kom att tänka på den idag då jag läste artikeln ”Barn till samkönade föräldrar – hur mår de egentligen?”.

Artikeln tar upp en studier som gjorts kring barns hälsa och välmående. Forskare har gått igenom 19000 studier kring hur barn med homo- alternativt heterosexuella föräldrar mådde. (Se även denna artikel) Resultatet visade att föräldrarnas sexuella läggning och kön inte hade någon inverkan på hur barnen mådde.

I en studie fanns dock två undantag. Det första undantaget är att det i en av studierna visades att barnen till homosexuella föräldrar hade ca 6% bättre resultat än barnen med heterosexuella föräldrar, vad gällde hälsa och familjesammanhållning.

Det andra undantaget är att studien visade att barnen med homosexuella föräldrar mådde sämre utifrån en specifik aspekt; stigmatisering från omvärlden.

Studien visar alltså att föräldrars sexuella läggning och kön inte har någon inverkan på barns hälsa. Det som har inverkan på barns hälsa på ett positivt sätt är trygghet och kärlek (egen kommentar). Det som har inverkan på barns hälsa på ett negativt sätt är stigmatisering. Så det är det vi behöver förändra.

Som Ola Salo sjunger;
”And you’re totally fogged in your head
if you were serious right now
when you said
that ”it’s because
they will be bullied in school
’Cause that means you let the bullies set the rules”

”Men jag vill inte att mitt barn ska bli mobbat”

Ett vanligt argument hos föräldrar som inte vill låta sina barn bryta könsnormer är att föräldern inte vill att barnet ska bli utsatt för mobbing, kränkningar eller trakasserier. Om barnet följer de könsnormer vi har i samhället kan ingen komma och ifrågasätta barnet.

Men vad gör man när man inte låter sitt barn bryta könsnormen? Jo, man upprätthåller den. Och om man berättar för barnen att det är viktigt att följa normen för att inte bli utsatt berättar man samtidigt att de som inte följer normen (normbrytare) får skylla sig själva om de blir utsatta.

Kanske säger man det inte rakt ut, men barn förstår. För det är egentligen det vi säger, underförstått.

Vi har alla ett ansvar i den här frågan. Om alla föräldrar skulle låta sina barn bryta mot könsnormerna skulle det inte ta lång tid förrän t.ex. pojkar med klänning längre inte sågs som något normbrott. Vi skulle ha förändrat normen.

Till er föräldrar som är oroliga för att era barn ska bli utsatta eller kränkta skulle jag vilja fråga; är ni inte oroliga för att ert barn ska bli någon som kränker? För finns inte den risken om barn blir uppfostrade till att man får ”skylla sig själv” om man blir utsatt om man begår ett normbrott?

Om ni inte vill att era barn ska bli utsatta eller kränkta så stötta era barn. Om din son t.ex. vill ha klänning, vad kan du göra för att han ska kunna ha det och få vara trygg i det?

Det är frågan du borde ställa dig själv.

Här är två tips:

1. Prata med pedagogerna och ledningen på barnens förskola/skola. Förskolor och skolor är enligt skollagen skyldiga att arbeta förebyggande mot kränkande behandling som rör bland annat kön eller könsidentitet. Läs skollagens åtgärder mot kränkande behandling här.

2. Var ditt barns hjälte och förebild. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör. Bryt normer.

Sandra

 

Vad är egentligen genus?

Många gånger har jag fått frågan; ”Men vad är egentligen genus?”

Om man slår upp ”genus” i Svenska akademins ordlista så står det ”socialt kön”. Med socialt kön menas att könet är en kulturell och social konstruktion.

Biologiskt kön handlar alltså om de kroppsliga skillnaderna mellan en man och en kvinna. Socialt kön handlar istället om vad vi har för förväntningar på, eller normer för, hur en man eller kvinna bör bete sig. Vad de bör ha för intressen, hur de bör klä sig och hur de bör föra sig. Dessa förväntningar förändras över tid och rum. I Sverige är normen för hur en kvinna bör vara inte densamma som normen är i Indien. Normen för hur en kvinna ska vara är heller inte densamma i Sverige idag som den var för 100 år sedan.

På det sättet är det sociala könet (genus) alltså en social och kulturell konstruktion. Det är något vi skapar i samhället, inte något vi föds som.

Idag är normen exempelvis att rosa är en flickfärg och blått är en pojkfärg. Historiskt sett så var rosa en pojkfärg. Det är alltså inget som är biologiskt, som vi har med oss från att vi föds. Det är något som vi har skapat i samhället.

Genusmedvetenhet innebär alltså medvetenhet om att pojk/flickkläder, pojk/flickfärger, pojk/flickintressen är en social konstruktion, något vi skapat och som inte har någon egentlig koppling till pojkars/flickors biologiska kön. Det innebär också medvetenhet om hur pojkar och flickors möjligheter på det här sättet blir begränsade.

Eftersom vi vet att färger, intressen och klädstil inte är inbyggt i oss då vi föds – vad finns det då för syfte med att följa de könsnormer som finns för exempelvis pojkar? Ska pojkarna enbart ges tillgång till det som anses ”manligt” just i det här landet, i just den här tiden? Eller vill vi att pojkar ska ha tillgång till de färger, kläder och intressen de själva vill?

I ett genusperspektiv ska alla barn få möjlighet att välja själva, utifrån lust och intresse. Snarare än att samhället tvingar in dem i en stereotyp mall där de får tillgång till ungefär hälften av allt världen har att erbjuda.

Genus är inte att sudda ut det biologiska könet pojke/flicka. Genus är att att inte klumpa ihop alla pojkar i ett fack och alla flickor i ett annat. Genus är att alla barn ska få välja fack själva, oavsett om de är pojkar eller flickor. Genus är att se till individen, till personen, snarare än till könet. Och är det inte så vi vill bli sedda? Som individer.

Det är genus.

 

indien scotland svensk rosa

(Herrmode, exempel på social konstruktion)

”Men det ÄR ju skillnad mellan könen”

Ibland när vi pratar om genus möter vi de som säger ”Men det ÄR ju skillnad mellan könen”. Och jag blir alltid lika förvånad. För jag har inte hört någon som säger att det inte finns någon skillnad mellan pojkar och flickor?

Vi ser ut på olika sätt. Och tanken med genus är inte att ignorera biologiska skillnader. Det är inte att göra alla likadana. Det är att ge alla samma möjlighet – att vara olika.

Genus är att alla ska få möjlighet att vara precis den de vill och mår bra av. Genus är att se till individen snarare än till könet.

Jag diskuterade genus med en läkare och forskare igår. Hon är förstås mycket kunnig inom det biologiska området och berättade om en forskningsstudie som gjorts. Forskningsstudien visade att det finns skillnad mellan könen, även i beteendet.

Studien var utförd med pojkar, flickor och flickor som fått mycket manligt hormon i sig under graviditeten. Barnen var 4 år. De fick fritt välja om de ville leka med en docka (en ”flickleksak”), en boll (en ”neutral” leksak) eller en bil (en ”pojkleksak”). Det visade sig att flickorna utan manligt hormon valde dockan och att flickorna med manligt hormon och pojkarna valde bilen.

Därmed kunde forskarna se att det är skillnad på pojkar och flickor, också i intressen och beteenden. Bilen är en pojkleksak och dockan en flickleksak.

– Men, undrade jag, vad var det med bilen som lockade? Var det själva bilen? Eller var det något med rörelsen? Om vi säger att experimentet hade gjorts med en rosa liten dockvagn och med en actionfigur snarare än en bil och en docka, hade pojkarna då valt det vi såg som ”pojkigt” och flickorna det vi såg som ”flickigt”? Eller hade de valt tvärtom?

Forskaren sa att det skulle vara mycket intressant att undersöka och att hon trodde att det var mycket möjligt att pojkarna och flickorna med det manliga hormonet då skulle ha valt dockvagnen och flickorna utan det manliga hormonet skulle ha valt actionfiguren.

Så vad visar det här oss egentligen? Att bilar är en pojkleksak och dockor en flickleksak? Eller att pojkar av någon anledning tycker om att hålla i något som de kan dra fram och tillbaka medan flickor tycker om att pilla med någonting?

Självklart finns det skillnader mellan pojkar och flickor. Men vi behöver vara försiktiga med vad vi lägger i de skillnaderna. Och det är när vi låter de skillnaderna definiera vem någon är eller ”bör vara” som vi hamnar fel.

Du ska få vara tjej och leka med dockor, ha rosetter och puffärmar och du ska få vara kille och göra precis samma sak – om du vill. Hela världen ska vara öppen för dig, inte enbart halva. Du ska få vara du, inte enbart ditt kön.

Det är genus.

Into the woods – en bakåtsträvande saga

Igår var jag och en kompis på bio. Vi såg fram emot att se Disneys ”Into the woods”, en musikalsaga där Rödluvan, Askungen, Rapunsel och Jack (från Jack och bönstjälken) möter varandra djupt inne i skogen. Det skulle bli spännande att se Disneys tolkning av karaktärerna i en modern tid.

Men vilken besvikelse.

Filmens handling går ut på att en bagare och hans fru ger sig av in i skogen för att leta reda på fyra föremål de behöver för att bryta en förbannelse som har gjort dem barnlösa. De behöver gult hår från Rapunsel, en guldsko från Askungen, en röd kappa från Rödluvan och en vit kossa från Jack.

Efter ett tag ser allt ut att ordna upp sig. Askungen får sin prins, Rapunsel blir räddad undan häxan på en annan prins vita springare, bagaren släpper ut Rödluvan från vargens mage och han och hans fru får en bebis.

Tycker du att könsrollerna låter stereotypa? Det här är ingenting mot vad som kommer…

En jätte klättrar ner från himlen på en stor bönstjälk och alla grips av panik. Rödluvans mamma och mormor försvinner, Jacks mamma likaså. Bagaren (som egentligen inte vill att hans fru ska vara ute i skogen eftersom det är farligt) sveper sin halsduk omkring sin frus hals och de går åt varsitt håll för att leta.

Bagarens fru (det är alltså hennes namn i sagan) råkar träffa prinsen som är gift med Askungen. Prinsen undrar hur hennes man kunde låta henne gå själv i skogen. Hon säger att det var hennes eget beslut. Prinsen blir tänd på hennes mod och säger att han vill ha henne. Hon säger nej. Nej, nej och nej. Prinsen jagar efter henne och kysser henne. Hon säger nej igen. Efter tre motvilliga kyssar kommer hon plötsligt på att hon visst vill kyssa prinsen. M m mmmm. Vad lite envist tjat och sexuellt ofredande kan göra en ordentligt sugen!

Efter kyssarna kastar sig prinsen upp på sin häst för att döda jätten. Bagarens fru sjunger en solosång om vilka samvetskval hon känner medans prinsen rider iväg, glad i hågen. I slutet på sin solosång ramlar bagarens fru ner från en klippavsats och dör. Tragiskt. Men hon var ju faktiskt otrogen. Så hon fick trots allt vad hon förtjänade.

Samtidigt har bagaren hittat Askungen i skogen. Han tar henne under sitt beskydd. De träffar Jack och Rödluvan i skogen och Jack berättar att han sett att Bagarens fru är död. Bagaren lämnar sin bebis till Askungen. Bebisen skriker nämligen när han håller honom, bebisen vill bara vara med sin mamma säger Bagaren. Så det är tur att Askungen finns där, hon är ju trots allt kvinna och har barnavaggande i generna. Självklart tyr sig bebisen mer till en fullt främmande kvinna än till sin pappa.

Jack, Rödluvan, Askungen och bagaren gillrar en fälla för jätten och dödar den.

Askungen träffar på sin prins i skogen. Hon har förstått att han varit otrogen och berättar att hon är ledsen. Prinsen säger att han är fostrad till att vara charmerande, inte ärlig. De gör slut och han rider obekymrat vidare mot nästa jungfru.

Jack och Rödluvan flyttar in till Bagaren eftersom deras släktingar omkom i jätte-attacken. Jack säger till Askungen att hon också får bo med dem. Askungen (som fortfarande har bagarens bebis i sina armar) ler mot bagaren och säger ”Ja, jag skulle gärna sköta ditt hushåll. Det finns stunder då jag faktiskt njuter av att städa.”.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

ittw

Se den om du känner för att bli riktigt, riktigt provocerad någon dag.

Välkommen till Normbryt!

Sidan är under uppbyggnad (och experimenterande). I sommar kommer en fantastisk sida som kretsar kring genus och normkritik att finnas här med blogg, litteratur och erbjudande om utbildning och föreläsningar.

Jag som har sidan heter Sandra. Jag är lärare och författare till boken ”Tjejer kan också leka med dockor” som ges ut av BetaPedagog i sommar. Besök gärna sidan igen i sommar.

Var förändringen du vill se i världen – Bryt normer.

Sandra